goodybag

Ja, nu är det nog dags att uppdatera lite. Min födelsedag kommer allt närmare och närmare och jag börjar på allvar planera lite. Det är ganska kul faktiskt =) Folk frågar vad jag önskar mig och det är lika jobbigt varje gång. Att jag är en liten toffel som är ganska modest sitter djupare rotat än jag trodde. Jag tycker helt enkelt att det känns konsigt att folk ska anstränga sig för min skull.

Att fundera på vad jag önskar mig är en rätt jobbig sysselsättning ("buhu å dina vägnar" tänker du säkert nu, men det är faktiskt inte så lätt!). Det ligger nog lite teknik bakom det. Hedvig vet precis hur man gör. Hon svarar! Visst låter det enkelt? "Vad önskar du dig?" "En stor, vit väska med gulddetaljer". Simple as that. Klappat och klart. Och hon har fått med alla detaljer i en och samma mening. Det går ju inte att feltolka.

Sen är det lite svårt också med vad jag faktiskt önskar mig. Att säga "jag önskar mig en mascara" känns liksom lite tråkigt på nåt sätt. När man ändå fyller år kan man ju lika gärna slå på stora trumman. Å andra sidan vill jag inte att folk ska förknippa min artonårsdag med något jobbigt och ansträngande. Jag vill att alla ska ha a mothafocking blast!

Själv gilar jag att anstränga mig när jag ska hitta presenter. Att rusa runt halva stan en lördag för det har jag inget emot alls. Dels för att Stockholm inte är så pjåkigt ;) och dels för att jag älskar när folk blir riktigt glada för var jag har hittat på åt dem.

I Borås undanber man sig. Alltså; "jag vill inte fira min födelsedag, ge mig ingenting." Fast det tror jag inte alls har med att man inte vill att folk ska anstränga sig för en att göra, snarare tvärtom. Jag undrar om de medvetet tänker på att man anstränger sig tre gånger så mycket för att ordna något bra. Först och främst hitta en dödligt bra present (man vill ju inte vara den som kommer utan och som faktiskt följer födelsedagsbarnets önskan, hujedamig), nästan som för att tävla om titeln "kolla vad jag är omstänksam, jag köper en dunderpresent  trots att h*n sa att h*n inte ville ha". Sen måste man ordna en överaskningsfest så att födelsedagsbarnet inte ska kunna komma och (absolut helt ovetande såklart, host, host) säga; "Men det hade ni verkligen inte behövt" fastän h*n menar; "tur för er att ni faktiskt ordnade en fest".

Deras förklaring till detta är att de inte orkar hålla nåt kalas, men herregud den tjänsten kan man väl göra sig själv en gång om året, och om inte för sig själv så i alla fall för sina vänner och sin släkt? Orkar man ha fest? - kanske inte. Orkar man festa? - Oja = Orkar man festa så ska man orka ha festen. Det tycker jag i alla fall.

Hela det här med att undanbe sig tycker jag är jättelöjligt för födelsedag har man bara en gång om året och det kan inte finnas någon människa under  25 som är riktigt i huvudet om man under normala omständigheter inte vill fira sin födelsedag. Alla vill få lite uppmärksamhet ibland. Att säga man inte vill det är att ljuga sig själv rätt upp i ansiktet. Dessutom tror jag inte att det alls handlar om ork utan snarare om att göra sig märkvärdig fast det enda man är, är helt jävla vanlig eftersom alla gör likadant.

För det ska ni veta att när jag fyller 18 så blir det fest hemma hos mig. Eller snarare förfest innan vi går ut på krohohogen! Benvenuti =D