EN TONÅRINGS VARDAG-ALLT FÖR KAFFET

Inne i skolans byggnad och man känner ur suget börjar komma. Jag kan inte vänta längre. Ut ur skolan, nerför trappan och över Skaraborgsgatan. Nerför trapporna med de konstiga avstånden som gör att man måste ta två jättekliv eller tre myrsteg. Över den lilla innergården med den gräsligt fula statyn med babyn som klämmer på sin mammas bröst. Genom valvet där matoset från den thailändska resaurangen överväldigar en. Aromer från chili, cocosmjölk, ris och annat som gör att man näst intill kvävs. Över Repslagargatan och in genom dörren till passagen som går till götgatan via Brunogallerian. 
   Redan innan jag öppnar dörren hör jag ungarnas skrik och mammornas pinsamt meningslösa försök att få tyst på dem. Framför dem finns leksaker med ljud och miner som till och med jag skulle kunna skrika av. Det ser ut att inte kunna bli värre, men jag vet bättre. När jag äntligen kan ta fingrarna ur öronen befinner jag mig på götgatan som är en synonym till Kina. Cyklister som man aldrig vet var man har och som aldrig vet var dem har en. Jag kastar mig ut i infernot och är mer än en gång nära att bli en nära släkting till tomatsås. När jag öppnar dörren till mitt mål är det fortfarande inte över. Där inne sitter minst 20 morsor som skyltar med sina standardmjölksfyllda bröst och jag måste sicksacka mig fram genom emmabodabarnvagnarna för att komma fram till disken. 
   "Vad vill du ha?" frågar baristan som alltid ser lika vacker ut efter det krig jag vare dag utkämpar för att få min livgivande älsklingsdryck. "Det vanliga" säger jag och inom en minut har jag en mugg rykande, het mugg malda bönor, bryggda i perfekt temperatur. Tillbakavägen är en barnlek. 

Kommentarer
Postat av: max

haha bra förklarat:) förstår precis vad du menar trots att jag bara har sett de en gång;)

2007-06-06 @ 01:32:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback