goodybag

Mitt batteri till mp3'n tog slut idag medan jag var inne i stan. Plötsligt kände jag mig så...blottad. Jag vet inte hur det kommer sig. Hedvig och jag diskuterade det en gång. Så fort man skiljs från sina kompisar drar man fram Ipoden och drar igång sin musik eller börjar fingra med mobilen. Självklart för att musiken är bra, men också för att inte känna sig ensam. För att få tiden att gå på de där biplatserna som på tunnelbanan, på bussen eller påväg hem från dem.

Sätter du också på TVn eller radion när du kommer hem? För att det inte ska vara så...tyst. Jag är en av dem, det erkänner jag. Men idag när jag då gick hem i regnet och blåsten så hörde jag helt andra saker. Inget som går upp emot min musik men t. ex. ljudet av mina skor mot asfalten. Gummi mot sten. Dova, nätta små dunk, dunk, dunk. Jag hade glömt hur det låter. Regnet som smattrade mot paraplyet. Som när man var liten och tappade alla de där pyttesmå pärlorna på mattan. Smatter, smatter, smatter. Ljud som man har glömt bort, som har drunknat i basar, gitarriff och sjönsjungande soul. Så nästa gång du är ute och går, ta ur lurarna och lyssna på naturens musik. Den är också ganska bra faktiskt.